I stort sett menlös

Äntligen har jag tagit mig igenom liftarens guide till galaxen. Det tog sin lilla tid. Tegelsten. Boken som egentligen är består av fem böcker* samlade i en volym. Douglas Adams är mästerligt uppfinningsrik i sitt berättande om varje liten varelse och händelse, möjliga och omöjliga, meningsfulla och meningslösa. Jag fattar inte hur han orkade med att skriva allt. Historien är udda, vrickad, stundtals osmaklig och väldigt bra, men lite för mycket. Tjatig är ett ord som kan passa. Dessutom är det så många frågor i boken som man aldrig fick svar på. Bäst är första delen där Douglas Adams driver hejdlöst med vår egna lilla blågröna planet. De fyra efterföljande delarna hade med fördel komprimerats ned till en eller max två delar. Det som är bra med boken är dock att man kan markera de stycken som man tycker är extra roliga och sedan gå tillbaka och läsa dem när som helst, der är lika roliga även när de inte läses i ett sammanhang. Smakprov: Denna planet har – eller rättare sagt hade – ett problem, nämligen följande: dom flesta av dess invånare var olyckliga större delen av sin tid. Många lösningar på detta problem blev föreslagna, men de flesta handlade på ett eller annat sätt om cirkulationen av små gröna papperslappar, vilket var märkligt eftersom det på det hela taget inte var dom små grön papperslapparna som var olyckliga.

En annan favorit från boken: "Skeppen hängde där på himlen ungefär på samma sätt som tegelstenar inte gör.”

*Liftarens guide till galaxen, Restaurangen vid slutet av universum, Livet, universum och allting, Ajöss och tack för fisken, I stort sett menlös