En kurs i överlevnad kanske?

Tänk er en nykläckt akademiker som lämnat helvetets institutionen efter flera år med tenta ångest och som nu med stor entusiastiskt ser fram emot att kliva in i arbetslivet. Antalet jobbtillfällen minus antalet studenter säger oss att man som student får vara beredd att vänta ett tag på första jobbet om man inte har lite flyt eller är ûber ambitiös. Är man då ung och dum och inte medlem i A-kassan möts man av beskedet att man kan söka arbetslösbidrag från Alfa kassan. 90 dagar - efter det att man blivit värdelös, jag menar arbetslös, vilket man som student blir den dagen man tar examen eller rättare sagt den dag CSN inte längre betalar ut några pengar till en, vilket i praktiken kan ske långt före dess att examensarbetet är inlämnat och klart.

Nittio dagar. OK.

Som student utan arbetslivserfarenheter, vilket innebär att man står längs ned på arbetsgivarnas önskelista - ingen öppen famn här inte, vilket i sin tur innebär att man skall vara jävligt tacksam om man överhuvudtaget hör ett pip från de företag man skickat sitt CV, vilket i slutändan leder till ett allt mer svikande självförtroende. Man får inse fakta, no job, no money.

Nu till frågan. Dessa nittio dagar – hur har de tänkt egentligen, vem har tänkt, har någon tänkt överhuvudtaget? No job, no money = jävligt fattigt. 0 kr räcker inte ens till ett paket nudlar. Tänk er själva att vara utan nudlar i 90 dar. Som jag ser det har man som student två val: socialen eller päronen. Vilket är mest förnedrande? Har man kommit upp lite i åldrarna vill man ju inte direkt bo hemma, speciellt inte utan att betala för sig. Socialen – no, no. Big NO. Man är väll ingen fyllekärring eller. AMS tanten – sannolikt en kvinna - vilket om du skulle träffa en garanterat är det fulaste du har sett och som tror att din datakunskap är lika bra som en 70-årings när hon hjälper dig att skriva in dig som arbetssökande – hon ger dig det goda rådet att söka sommarjobb – (vad om man blir arbetslös i december?) – självklart som färdig student söker man alla jobb som finns men grejen är att har man studerat på högskolan i sisådär fyra år till att bli något med titel för att slippa stå och sälja glass – då vill man verkligen inte sälja glass. Inte ens om det betyder några välbehövda ören på kontot. Det handlar inte om lathet, det handlar om att man tycker att man är värd mer.

Tur att jag har världens snällaste föräldrar, jag kommer att behöva dem i 90- dagar eller till dess att någon inser min kompetens och mina goda egenskaper och är villig att ge mig ett jobb.