You make a grown man cry. O, You bet I do!

Det är mycket Stones just nu.
Ullevi konsert den 10 juni om igen av bandmedlemmarna trillat av pinnen innan dess det vill säga. Dessutom har filmen Stones snart premiär. Som förvisso inte om bandet i sig utan grundaren Brian Jones, han som var tillsammans med svenska Mona som medverkade i dokumentären Rolling like a Stone. Det jag har hört är att filmen skall vara skit men eftersom att Sveriges svar på Scarlett Johansson – Tuva Nouvotny medverkar kanske den ändå är värd att ses. Or maybe not… kanske DVD. Får se. Vad jag däremot skulle vilja se är den tyska filmen Eight miles high där Victor Norén spelar ung Jagger. Jag tycker att de är äckligt lika.

Rolling Stones har aldrig fått mig att trilla dit, trots att mitt rockhjärta brukar ge plats åt band som bildades innan jag ens var påtänkt, eller innan min mamma var det. Går jag miste om något? Det måste ju vara något visst med att gå och se ett band och veta om att this is it. Nu blir det inte fler gånger. Sista chansen. Detta tåget går och kommer aldrig tillbaka.

Att se en Stones konsert måste vara som att se på antikrundan.
Oldies but goldies liksom.

Samtidigt som jag tycker att dessa gubbar, som kommer att entra scenen till dess att någon bär dem därifrån i trälåda, är grymma och värda all beröm, så kan jag inte låta bli att tänka på att de nästan är jämnåriga med min morfar. Det känns lite patetiskt. Inse er ålder kära farbröder.

Men...

If you start me up

If you start me up I'll never stop

Never stop, never stop, never stop