Bilden av en rökare

På tal om rökning. Bläddrade igenom brittiska Vogue häromveckan och lade märket till att majoriteten av modeller hade försetts med en cigarett i ena mungipan eller nonchalant placerad mellan tummen och pekfingret. Jag kan tala om att det såg riktigt fånigt ut.

Jag minns att jag av någon anledning blev helt förfärad första gängen jag såg Roy Anderssons En kärleks historia. Fjortisar som rökte som skorstenar. Sedan kom jag att tänka på att jag själv redan i långstadiet, följde med mina kompisar efter skolan när de skulle köpa ”en cigarett tack” i kiosken som de sedan, gömda i något hörn inhalerade tills de var lätt spyfärdiga. Själv har jag aldrig känt mig särskilt lockad av tanken. Aldrig riktigt fattat poängen.

Jag kan tacka min bror för bra uppfostran. Min bror var av någon anledning en stor rökmotståndare redan som småknatte. Han körde ideligen antirökkampanj mot vår farbror för att få honom att sluta. Idag är farbror rökfri sedan många år tillbaka. Attityden till rökning smittade naturligtvis av sig på hans ett år yngre syrra som på den tiden faktiskt såg upp till sin bror. Förutom farbror och faster var det ingen annan i släkten hade behovet av att tapetsera väggarna med röklukt. Mormor och morfar skall ha varit rökare någon gång i tiden, men det är inget jag kommer ihåg. Morfar slutade genom att helt enkelt en dag bestämma sig för att nu slutar jag och så gjorde han det. Mormor körde en annan variant och slutade att röka i ”smyg”. Som en omvänd variant på att börja ungefär.