Jag läste boken och blev förälskad.

Premiärkvällen var en mörk, kall och blåsig höstnatt här i Göteborg. Mitt biosällskap var skärrad redan innan och vi köpte en extra stor popcorn så att hon hade ha något att gömma sig bakom när filmen blev allt för otäck.

Låt den rätte komma in, var en efterlängtad film, med betoning på längta, för först missade jag visningen på Göteborgs filmfestival och sedan bestämde något ljushuvud (läs: pucko) att skräckfilmer inte gör sig bra i maj månad, vilket jag inte alls håller med om, men så nu äntligen har gått upp på Sveriges biografer.

Jag älskade boken för stämningen; vacker, varm och sorlig snarare än läskig, och jag blev glad när det visade sig att den var perfekt återskapad i filmen. Jag blev inte besviken på något, så som jag brukar bli när böcker blir film, och jag tror till och med att detta var den bästa svenska film jag sätt på mycket länge. För en gång skull har regissören inte tramsat eller skämtat bort handlingen, jag tycker att Svensk film oftast är tramsiga, som om skaparna inte vill eller vågar ta sin egna historia på alvar. Skönt att slippa Nyqvist, Persbrandt och co. När karaktärerna överensstämmer med den bild man fick av boken, går det inte att vara annat än glad. Det var verkligen så i den här filmen. Det kändes ÄKTA.

Nu vill jag bara få reda på en sak. Vem spelade idrottsläraren. Liten men underbar roll. Jag fnissar fortfarande när jag tänker på scenen på isen.